Säger jag något annat så ljuger jag.

Jag har fått två grymma jobb & en underbar egen bostad.

Jag är nära mina älskade vänner & min fantastiska familj.

Men, självklart finns det alltid ett MEN.

Klaustrofobin smyger sig på, eller nej,

jag vill inte kalla det klaustrofobi.

Men det pirrar i hela kroppen & jag har svårt att njuta.

Jag har aldrig varit en människa som kräver mycket frihet,

tvärtom, mått som bäst när jag jobbat som mest,

när jag stressat ihjäl mig aldeles för många timmar på ett dygn.

När mina egna behovs sätts på vilo-hyllan för att stanna där.

 

Men nu, jag skrollar igenom facebook, min mail,

får brev i brevlådan.. allt påminner mig om det fria, spontana & galna

liv jag levt i 13månader.

 

Alla bekymmerlösa människor hungriga på livet jag mött.

Människor som ser livet som något mer än ett 7-5 jobb.

Människor som ser att meningen med livet är att se det.

Uppleva det.

Ta varje dag som den kommer,

Ny dag, nytt äventyr.

Ny dag, nytt land.

Ny dag, nya människor.

 

Jag är inte klar med det kapitlet.