Det är läskigt hur man kan känna sig som en person på insidan,men en helt annan på utsidan, och på ett tredje sätt för en annan person. Ofta känner jag inte igen mig själv, ofta får jag magont och undrar vem det är som agerar och beter sig på det sättet som en del av mig ofta gör. Den där delen som alltid verkar visas, som jag alltid kommer att avsky och hata.

Men, det jag vill förmedla och få fram är, att när jag på kvällen har krupit ner under mitt täcke, tänt min läslampa, slängt på mig en sliten & för stor t-shirt & slutligen slagit upp en grymt bra eller mindre bra bok, ja, då är jag i mitt esse! Och trivs bättre med mig själv än någonsin. Normalt beteende? Förmodligen inte det minsta. Godnatt Svea.